Så mycket kan jag säga att jag inte röstat på det parti som fick mest röster igår.
Jag har inte förstått tidigare varför folk har så svårt att prata om vilka de röstat på, men efter att varit inne på facebook fattar jag. För många har tydligen svårt att acceptera följderna av en demokrati. Visst måste man få uttrycka sin åsikter såsom "hur ska nu det här gå" osv, men det stannar ju inte vid det.
Många har eller har haft "Om du röstat på SD ta bort mig från din vänlista" och liknande. Men vad är det för vän som inte kan acceptera att man tycker och tänker olika? Jag tror inte att många av dem som röstat på Sd gjort det för att de till 100% stödjer deras ideologier, utan mer för att visa att de vill sätta ner foten för vart Sverige är påväg.

Jag hoppas inte den statusuppdateringen kommer att visas på nån av mina närmsta vänners sidor, för isåfall kommer jag ta bort dem från listan pga att jag inte anser att de uppfyller kraven för att vara en bra vän.

Ja, hösten är här och förkylningarna med den.
Selma är hemma från dagis idag. Även om hon inte har nån feber tycker jag inte att hon är tillräckligt kry för att följa med på skogsutflykt, hon hostar och snorar och sömnen blev sisådär eftersom hon började natten med att hosta så all mat till slut kom upp.

Imorse när vi som bäst hade morgonmys efter välling och frukost slocknade plötsligt tv´n. Givetvis var det idag det var det planerade strömavbrottet, och som jag självklart glömt. Så vi packade ihop lite saker vi kunde tänkas behöva under dagen och åkte till mamma och pappa och skapar ett litet revernir här medan dom är på jobbet :-)

Har inte varit upplagd för att skriva på sista tiden. Eller egentligen skulle jag ha velat skrivit av mig oron och frustrationen kring Selma men inte vetat hur jag skulle formulera mig.
Lillstumpans knasiga feber har hållt i sig. Oftast har hon runt 37,5 i morgontemp och på kvällen vandrar den uppåt, vanligen mellan 38-38,5. Ibland mer och ibland mindre. Vi har ännu en gång varit in på barnjouren, stod inte ut med att vänta, men där blev vi varken klokare eller speciellt lugnade. Ett av proven hade stigit lite igen, vilket tyder på att hennes immunförsvar är aktivt. Läkaren tyckte vi skulle ta om det på återbesöket i september, men så länge tänker vi inte vänta och låta henne ha det såhär. Funderar på att kontakta överläkaren eller någon annan ansvarig för läkarna där, efter ett uttalande, eller egentligen två, av läkaren vi fick träffa.
Men just men nu känns det viktigast att lägga energin på att få nån reda i det här.. Jag går under om jag ska fortsätta leva i den här oron länge till. Kan inte koppla bort det många stunder under dagen. Tolkar in vissa beteenden och reaktioner, humör osv hos henne till symptom, och det mår varken hon eller jag (eller Tommy) bra av. Mitt humör är stingsligt. Jag tycker allt annat är lillälsklings hälsa känns ointressant, och mina närmaste kommer bli galen på mig om det ska fortsätta såhär.
Jag med för den delen.

Har kontaktat en läkare privat som har tittat på henne. Han har ett par teorier, och bara att han är engagerad och VILL lösa det här ger mig lite lugn. Han tycker också att det är för länge att vänta till hösten med nya prover, så vi får hoppas på att det går med raskare takt än så.

Just nu ligger lillsessan här bredvid och snusar så gott. Hennes lugna andhämtning gör mig rofylld, och jag tänker gång på gång att bara det här blir bra ska jag sluta klaga på alla småsaker man vanligtvis hakar upp sig på. Det finns inget viktigare på jorden än denna lilla varelse, hon är definitionen av KÄRLEK för mig!Hemmaliv

Förra måndagen upplevde jag nog den värsta morgonen jag varit med om! NÅNSIN!
Efter att jag varit och lämnat Selma på dagis gjorde jag mig en portion gröt och ringde samtidigt till Barnmottagningen för att höra om provsvaren kommit. Där var det full telefonkö hela dagen, och jag ringde vidare till VC för att höra om de kunde se dem i journalen. Jodå det kunde de, sköterskan berättade att det var några provsvar som var markerade med en stjärna, dvs. att de var avvikande.. Jag frågade vilka, och hon berättade men kunde inte svara på min följdfråga vad det innebar, inte heller hur avvikande eftersom VC inte hade status att de kunde se sånt. Eftersom ingen läkare fanns tillgänglig under dagen slog jag på datorn och googlade. Alla träffarna innehöll HEMSKA ord, och hjärtat stannade på mig. Tårarna började bränna bakom ögonlocken och paniken började infinna sig. Jag ringde barnmott. men kom fortfarande inte fram, jag ringde distriksläkarjouren men där fanns ingen läkare att tillgå, jag ringde barnavdelningen men ingen läkare där heller -till slut ringde jag 112 och förklarade situationen. Där hjälpte en snäll sköterska mig och ringde själv upp barnmottagningen och sa att de måste ringa upp mig.
Under de 2,5 timme det tog tills de ringde hann jag tänka all världens hemska tankar. Jag ville hämta hem lillan men ville inte att hon skulle se vår oro, jag gick nervöst ut och in, drack kaffe, sprang på toa, grät, svor att de aldrig ringde.. Till slut ringer läkaren som har bakjour på barnmottagningen. Han berättar att värdet ligger utanför gränsvärdet, men att sköterskan inte tagit hänsyn till att det är ett barn det handlar om och att det därför är andra värden som gäller..
Höll verkligen på att börja gråta av lättnad! Frågade flera gånger "är det normalt" när han redovisade värderna, vågar fortfarande inte tro att historien skulle sluta så väl.
Är fortfarande aningingen konfunderad över varför en annan läkare jagg kontaktat privat vidhöll att värdet var lite för högt, men den 7/7 ska vi tillbaks till barn och då ska jag kräva en rejäl förklaring och genomgång, dessutom journalen utskriven så man har svart på vitt.
Kan liksom inte släppa rädslan helt, den var för stor den där morgonen för att försvinna helt.

I någon blogg, minns inte vilken, såg jag en jättemysig vattenleksak som jag förstod skulle passa Semlan som handen i handsken!


Den är från Hikmet och egentligen lite för dyr för att bara vara en sån där bara-för-att-present, men jag kunde helt enkelt inte låta bli att klicka hem den till henne.

Så nu får vi hoppas på att det såsmåningom blir lite varmare väder också. Skickade Tommy att hämta ut den på Ica idag, och än har jag inte visat henne den, tror jag väntar med det tills det är läge att hon kan vara ute och prova den påengång.

Hoppas hon blir glad :-)

Efter att vi varit på barnmottagningen igår var jag lättad, iallafall för stunden.
Den känslan höll i sig även i morse.
Men efter att vi ätit lunch åkte vi och grattade Selmas kusin Alexander som fyller åtta år idag. Vi blev där en stund men inte så länge eftersom klockan börjat passera Selmas middagsvila och jag märkt de senaste veckorna att det är ytterst sällan som hon klarar sig utan den. Vi åkte därifrån med en gråtande sessa eftersom hon inte fått prova Puttes nya skördare som han fått i present och självklart var jätterädd om, och när vi kommit en bit på väg kjöjdes hon och kräktes sedan. Det har hon inte gjort av gråt sedan hon var mycket liten och fortfarande åt bröstmjölk, förutom kanske nån enda gång när hon varit förkyld och slemmig.
Det känns som det är nåt som inte är bra med lillälskling, jag kan inte släppa det ur tankarna. Hon har heller inte haft såna HÄR hemska utbrott tidigare när något inte gått som hon vill, tycker även det är konstigt att de börjat komma nu efter helgen för två veckor sedan när hela den här konstiga historien började.


Nu ikväll har vi haft mys här i soffan. Varma mackor och karra har lillgumman stoppat i lillmagen medan vi kikat på Piff och Puff. Älskar denna lilla människa så otroligt mycket att alla andra känslor i världen känns fnuttiga i jämförelse <3

Igår var det fem månader sen svärfar plötsligt och oväntat gick bort.

De senaste dagarna har Selma pratat om sin farfar flera gånger. I kyrkan på skolavslutningen pekade hon och trodde en karl på bänken framför var han, häromdagen tog hon upp honom i en "berättelse" när hon pratade/förklarade om någonting. Jag undrar vad hon egentligen minns med honom, och hur länge hon fortfarande kommer minnas. De hade ju inget speciellt band utan för henne var han nog bara någon hon träffade ibland, kanske förstod hon att han var något i samma stil som morfar är, det får vi ju aldrig veta.
Tommy och jag pratar nästan aldrig om Malte däremot, och det tycker jag känns jättekonstigt. Jag vet visserligen att Tommy och han inte alls hade samma band som jag har med min pappa, ändå har jag svårt att förstå att livet på nåt sätt så lätt har gått vidare sen det hände. Hade det varit min pappa hade jag blivit galen av sorg och förtvivlan. Jag hade förmodligen haft svårt att alls tänka på något som inte hade med honom att göra, istället för att inte tänka på det alls. Ändå vet jag ju inte vad som rör sig i Tommys huvud. Han kanske tänker och sörjer när jag inte ser/vet, men det är just det jag tycker blir så konstigt och svårt. Jag vet inte om jag ska undvika att prata om hans pappa eller försöka ta upp honom och det som hänt som samtalsämne ibland. De säger ju att man bearbetar och sörjer när man pratar och ältar något, men det kanske inte behöver vara så för alla. Tommy är ju ingen känslosam person på det viset, ofta ser man på honom att det är något men man får ändå dra orden ur honom för att man ska få veta vad det är han grubblar på.
Själv tycker jag att man håller minnet av någon mer levande när man pratar om en person, vad den sagt och gjort -än att man tänker på det själv i det tysta.

Det är konstigt vad tid kan göra. I många fall får man säga, det finns nog situationer när tiden går och går men man ser ändå ingen bättring eller slut på sorgen. För alla utanför kanske det ser ut som livet fortsätter, men man vet ju aldrig vad som rör sig i någons huvud.
För oss förändrades ju inte livet vid Maltes bortgång. Eller jo, det är klart att det förändrades eftersom Tommy miste sin pappa, men vårat liv i vår familj fortsatte ju som detsamma som innan. Annat är det för hans mamma som fick och får försöka skapa ett nytt liv utan honom. För hennes del hoppas jag att det kommer bli lättare med tiden, att alla de svåraste dagarna som högtider etc blir enklare att genomlida för varje år.

När vi kommer ner till Gävle ska vi iallafall köpa en ros och lägga framför stenen på minnesplatsen. Han var trots allt min sambos pappa och Selmas farfar, och han förtjänar att kommas ihåg även om det kan vara jobbigt att tänka på att han inte längre finns hos oss.

Igår kväll när Selma återigen fick en släng av låg feber fick jag nog. Först ringde jag sjukvårdsupplysningen, men där fick man ju självklart (som vanligt) ingen hjälp utan de tyckte bara jag hade ringt in för ofta på senaste tiden?! Så istället resonerade vi och kom fram till att Tommy fick vara hemma med VAB idag för att istället kunna följa med oss ner på barnmottagningen.
Vi valde verkligen en bra dag att åka dit. Vanligtvis brukar man få vänta jättelänge när man kommer på jourbesök utan remiss, men eftersom det var skolavslutning på många håll var det ingen väntetid utan vi fick komma in redan efter 10 minuter. Till vår förvåning och glädje gjorde de en hel del olika undersökningar, bl.a. EKG, blodtryck och koll av hennes reflexer. Dessutom tog två stora rör blod och skickade iväg en urinodling. Selma var så duktig och tålmodig, mycket tack vare en kanonläkare och toppensköterska, ibland har man tur att träffa på rätt människor vid rätt tillfälle, även om det inte är ofta. T.om. blodprovet i armen gick ok, även om det kom några tårar tycker jag hon skötte sig exemplariskt för att bara vara 2,5 år.
Känns jättebra att vi inte godtog någon längre väntan utan tvingande dem att dra igång det redan nu. Läkaren på VC hade ju lovat oss tid inom en vecka, men det visade sig att deras första lediga tid var den 7:e juli, och det kan de ju drömma om att jag tänkte vänta och oroa mig ända till dess!

Innan vi åkte försäkrade jag mig om att de skulle höra av sig om proverna visade något avvikande eller konstigt, annars får vi lov att vänta till den bokade tiden i juli innan de bestämmer hur/om de ska fortsätta någon vidare utredning.

Det finns någon som jag så gärna hjälpa men jag vet inte hur, eller ens OM det går. Jag har hela tiden haft väldigt blandade känslor angående den här personen, men nu har jag kommit fram till att jag vill göra det jag kan, även om jag kommer känna att det varit lönlöst i slutändan. Frågan är hur hjälper man någon som inte hjälper sig själv?, eller helt enkelt gett upp.

Tommy gillar inte att jag engagerar mig i den här frågan, han har sin åsikt ganska klar, men så är han också en mer egoistisk människa än mig när det inte handlar om ens allra närmaste. Jag vet faktiskt inte varför jag börjat känna så starkt med den här personen, så nära är vi egentligen inte, eller har iallfall inte varit. Jag vet bara att jag tycker det är tragiskt allt som hänt och allt som kunnat vara så annorlunda. En del har inte verktygen för att klara sig bra även om man fått en andra chans. Frågan är hur många chanser man ska få/ge och när det är försent.
Jag ska iallafall ge en, och hoppas att den gör någon liten skillnad.


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


I eftermiddag/kväll ska jag (eventuellt vi) på min systerson Alexanders skolavslutning, hans första riktiga! Hinner jag efter maten ska jag åka och köpa med mig en blomma. Han är så duktig och snäll den lilla killen. Selma ser verkligen upp till honom. Hoppas han fortsätter vara så go när han blir större. Tycker det är så tråkigt när tjejer och killar förändras till det negativare ju äldre de blir.
Känns inte längesen han föddes den lilla parveln. Det var samma sommar som jag flyttade till Gävle efter gymnasiet, och hans två första år har jag inte så stort minne av eftersom jag sällan var hemma här då. Men nu bor vi nära varann till vår stora lycka och Semlan kan träffa sina kusiner mest varje dag om hon vill.

Satt och funderade på hur det skulle se ut om jag gjorde som många andra och lade ut bild på ens barn och dagens outfit.

Jag gissar på att det ingefär skulle se ut såhär, varje dag:

Överdel: Lindex
Nederdel: Lindex
Strumpor: KappAhl

..eller alternativt såhär ibland:

Överdel: H&M
Nederdel: Lindex
Strumpor:KappAhl

Varken särskilt omväxlande eller inspirerande läsning, så med andra ord -det låter jag nog bli :-)

Igår fick jag äntligen bekräftat att vi har stuga bokad på Furuvik camping. Känns lite konstigt att vara i Gävletrakterna och bo i stuga, men det är mycket skönare att kunna rå sig själv än att bo hos svärmor och anpassa sig efter någon annan.

Ännu vet vi dock inte var vi ska åka på den längre semestern. Jag kollade sverigekartan igår för att checka av vilka städer/orter som ligger på lämpligt avstånd, men hittade inga ställen av intresse vi (jag) vill åka till. Jag gillar ju Dalarna, men det gör inte Tommy. Tycker Orsa camping är perfekt när man har småbarn, långgrunt badvatten och en hel del runtonkring som man kan göra om det inte är badväder -Orsa Grönklitt, Tomteland, Leksand sommarland osv. Snart (om inte redan) är det väl fullbokat överallt så då har man ju inget att välja på.

Det jag vet är att jag i alla fall väldigt gärna vill att vi åker NÅNSTANS, bara för att lämna vardagen lite och för att Selma ska minnas mysiga semesterupplevelser när hon blir lite större.

De flesta mammor vet vad nojig och orolig man kan bli när man ser och känner att det är nåt som inte är rätt med ens barn, den stressen och oron har ständigt funnits hos mig den senaste veckan, och känns det som den fyller hela min bröstkorg.
Förra söndagen började gumman klaga att hon var yr, sa att "det snurrar", och visade med händerna i luften. Samma dag ville hon även gå in efter att bara ha varit ute en liten stund, henne som man brukar få hota eller muta för att gå in..
Så har det fortsatt, och i torsdags fick vi en tid på VC. Läkaren (samma som vi varit till för den misstänka UVI:n), tyckte inte det var bra det här med yrseln, och skickade därför en direkt remiss till Barnmottagningen, dit vi ska få komma inom en vecka. På ett vis känns det bra att bli tagna på allvar, men jag såg även hennes min och att hon verkade bekymrad för lillans symptom, och det skrämmer mig ännu lite till. Jag hade liksom väntat mig att hon skulle säga att det var inget att oroa sig över, och att man skulle åka därifrån lugnad. Eftersom hon inte hunnit med nån middagsvila före läkarbesöket somnade hon så snart vi satte oss i bilen efteråt, och efter ett tag kunde jag inte hålla tillbaks tårarna, var nog en rejäl trafikfara där jag körde hem gråtandes. Nu går jag istället som på nålar, tycker det är jättejobbigt när jag känner att lilla älsklingen inte är sig själv och funderar och oroar mig över vad det är för fel.
Ringde imorse för att höra om de fått remissen, och försöka övertala mig till en så snabb tid som möjligt, för all väntan känns outhärdlig. Tyvärrr var dock telefonkön full så jag får göra ett nytt försök imorgon. Det är en sak när det är en själv det handlar om, men när det är ens barn, då kopplas oron på och gnager och äter en inifrån.
Kan knappt tänka på nåt annat, i jämförelse med Selma känns allt i världen så oviktigt. Jag kramar och pussar på henne tiotals, ja kanske hundratals gånger om dagen och tänker att jag gör vadsomhelst bara du blir bra mitt älskade hjärta!

Sitter i soffan med en sovande Selma tätt intill. Vill hålla koll på henne den närmsta tiden efter hennes bravader för en stund sedan. Höll på att plocka undan efter lunchen när jag hör henne börja gråta och hosta. Springer in i vardagsrummet för att se vad det är (blir så rädd att hon ska sätta i halsen eftersom hon fortfarande stoppar allt i mun som en bebis), och möts av henne där hon kommer från soffan. Ser en tub ligga där hon brukar sitta, och den är kletig. Hon har varit in till badrummet, klättrat upp vid tvättbänken och fått tag i svampsalvan vi ska prova smörja irritationen som visade sig inte vara uvi. Sen har hon ÄTIT av den! Får fullt upp eed att försöka ta henne till toan eftersom hon börjat kräkas, samtidigt som jag ringer 112 och ber dem koppla till giftinformationen. Enligt dem ska en mindre mängd (mindre än 20g) inte vara farlig utan bara kunna ge magont, men jag kan ändå inte slappna av helt utan vill ha koll på henne. Tänkte först skippa vilan men eftersom hon vaknade så tidigt imorse ville jag undvika ett konstant bråkande till läggdags.

FY vad rädd man blir. Att hon ska hitta på allt möjligt tok.

Sötnos -men du kunde väl vara lite mindre påhittig ibland! <3

Jag har ju faktiskt varit jätteduktig i veckan. Riktigt jättesuperduktig. Jag genomförde den planerade gastoscopin! Fick tid ungefär en månad innan, ocn var nog ganska säker på att jag skulle komma på en sjuttielva olika anledningar att skjuta upp den. Det blev tvärtom. Eftersom min första tid var på min födelsedag, ringde jag och frågade om det gick att ändra den. Jovisst -då fick jag en vecka tidigare istället :) Så i tisdags var det dags. Jag vägrade envist att tänka på det kvällen innan, hade inställningen att "Antingen så klarar jag det eller så får de avbryta och jag skämmas och fortsätta undra vad som är fel i lilla(?) magen.
Började inte så bra när jag var tvungen att vara fastandes från 08 till 14.00 när undersökningen skulle göras, kurrade en hel del i magen kan jag berätta. Dessutom fick jag en vad som kändes oprofessionell läkare i 35-års åldern. Jag har väldigt svårt för läkare som inte är äldre än så än en själv! Han uttryckte klart och tydligt att han tyckte min önskan om att slippa bedövningen i halsen var korkad, att han aldrig hade provat det förr. (Ville slippa eftersom känslan av att vara bedövad i halsen påminner mig starkt om mina allergireaktioner). Jag stod på mig och.. -det gick! Inte var det roligt, inte var det skönt, men det gick att uthärda. Mycket tack vare sköterskan som var med och som hela tiden berättade hur långt/länge det var kvar.
Var en mycket stolt och lättad jag som gick därifrån, sådär trött som man kan känna sig när man varit nervös över något och sen slappnar av.
Så nu får vi se, svaret skulle skickas till min läkare på VC, som inte jobbar kvar. Dock berättade läkaren på Kirurgmottagningen redan efter undersökningen att han såg spår av magkatarr längst ner i magsäcken, så nu hoppas jag det är det enda svar jag får i slutändan också!

Denna morsdag började på samma sätt som mina tidigare två, -lite otacksamt och egoistiskt. När jag stod och gjorde gröt kom lillan inspringande med ett paket till mig som Tommy tagit fram. I det fanns en nalle, klädd i en tröja där det stod "Världens bästa mamma". Och när jag inombords fnös lite åt den gåvan tycker nog de flesta att jag är just ganska otacksam, eller hur?
Saken är bara den att:

a) jag tycker T någongång kunde anstränga sig för att hitta något som passar just mig, och inte det första bästa som passar för den dagen.
b) det var en likadan nalle jag köpte till T från Selma på alla hjärtans dag.

Jag är som en barnunge på det här sättet! jag vet det. Jag älskar presenter. Nu ska ingen få uppfattningen att jag bara älskar stora, dyra presenter. Nej, en hemplockad blombukett med ett band runt om och ett kort är minst lika uppskattat som dyra smycken osv, men det är just det där med det personliga jag vill åt. (Just därför kommer jag skriva på en ev. bröllopsinbjudan att vi tacksamt avsäger oss gåvor från Cervera/Duka typ ;)

Efter frukosten gick jag i min lilla trotsighet ut och avreagerade mig på gräsmattan, så nu är nästan hela klippt trots duggregnet.
Och efter närmare eftertanke insåg jag att jag har den allra vackraste och största gåvan man kan få: vår underbara dotter <3

Vi hade planerat att bo på Älvkarleby fiskecamp helgen 18-20 juni när jag ska ner och klippa mig nästa gång. Tji fick vi när vi var alldeles för sent ute -inte en enda stuga fanns det kvar att hyra! Tyckte att det var ett bra alternativ eftersom vi även tänkte hinna med sommarens första besök på Furuviksparken. Tommy tyckte självklart också att det var ett bra alternativ eftersom de har ett av Sveriges bästa vatten för lax-fiske. Men nu får vi komma på andra alternativ. Furuviks camping är ju ett, dock har de inte öppnat än utan först i helgen som kommer, så det gäller att hänga på telefonen så inte andra hinner boka upp allt där också.

Här är några bilder sen Selma var ute på sin allra första fisketur för ett par veckor sedan!
Selma är redo för att dra stor-öringen


Jippi -morgondagens middag är räddad :)
Pustar ut hemma med en glass

Ibland blir jag så himla avundsjuk på Tommys förmåga att se bortom alla måsten och helt sonika välja något man själv vill göra. Såhär prioriterar jag mina dagar:

1. Med all rätt alltikring lillstumpan; mat, sömn, att hon ska vara ute mycket,bad osv.
>Såklart pers. hygien.

2. Mat även till oss, inte alltid på fasta tider men iaf att vi alltid äter fasta måltider.

3. Andra dagliga sysslor såsom tvätt, disk, städ och det eviga plockandet efter en liten tornado :-)

4. Sysslor i ett hem som görs men inte lika ofta -bakning, byte av sängkläder, gardiner, städning/krattning osv utomhus.

5. Mig själv och mina intressen/kompisar. För att ge ett ex pratade jag och Malin om att vi skulle åka skidor en dag I JANUARI. Jag har inte ens kommit mig för att ta mig tid att åka de knappa 4 milen ner till henne än, trots att hon är en vän jag gärna skulle träffa dagligen.


Jag tror att det är det här som gör att jag alltid känner mig stressad inombords, att jag aldrig tar mig tid för avkoppling (bortkoppling). Jag tänker alltid ett steg längre, typ om jag sätter igång med det "här" direkt hinner jag det "där" och det "där" innan det är dags för/vi ska dit/det är mat osv.

Samtidigt blir jag lite sur på Tommy också. För två helger sen gick han på Sportfiskemässan i två dagar, igår klagade han att han så sällan hinner ut att fiska nuförtiden. Nämen oj, hur kan det komma sig? Du jobbar, har barn, bor i hus, mao har en hel del saker som ibland MÅSTE gå före nöjen.
Nu är det banne mig jag som ska bli bättre på att lämna över ansvaret till herr Hägglund, brassa iväg till stan och leta mig lite välbehövliga kläder OCH kanske träffa Malin. Nån dag.
Vad Tommy gör nu? -Fiskar..

Alltså jag blir galen. Varje gång vi ska åka fram på byn, så nog tusan är det någon bil som ska åka över bron mot vår sida. Och tro inte, fast att bron är LIKA bred som vägen, att folk vågar mötas på den. Det är helt otroligt, vet de med sig att de vinglar lika mycket som någon som nyss börjat övningskört, så det är därför de inte ger sig på det? Sekunderna det tar att stå och vänta (15-20 sek) känns mycket längre. Och jag förstår inte varför. Ok om det vore gamla tanter som bangade på det, men när karlar i medelåldern håller mer på vänstersidan för att försäkra sig om att undvika möte tycker jag det är nåt fel. Lämna in körkortet säger jag bara.

För övrigt är jag lite less på arbetsförmedlingens dåliga framförhållning. Idag fick jag brev om att jag ska vara i Ånge på AF imorgon kl. 09?! Nu hade jag tur så syrran var ledig och kunde ha Selma hos sig, men annars då? Skulle jag haft henne springande där på kontoret medan jag försökte prata med handläggaren?
Blev även lite taskig timing iom att Selma var tvungen att sova middag efter att vi kommit hem från dagis efter lunch, så blev sen sovning, dvs senare kväll. Men jag måste ändå väcka henne 07 för att hinna vara däruppe till 09. Synd att man inte direkt sitter i en sån sits att man kan säga dem ett sanningens ord.

Om en stund ska jag och Tommy åka till Birsta för att storhandla. Min kära pappa ska passa Selma under tiden, och jag tror och hoppas att det inte kommer bli det minsta probem att åka ifrån henne när det är Moha som hon säger som hon ska vara hos :-) Vissa tycker säkert det är förjäkligt att man inte stöder orten, men för det första skulle det inte gå ihop ekonomiskt, och för det andra gör vi ju det också -handlar säkert för 1200-1500kr på Coop nära utöver det vi storhandlar.
Nu fattas det verkligen ALLT. Ändå tycker jag inte det var så länge sedan vi senast var iväg. Har inget Bregott, ingen ketchup, inget hårdbröd, ingen lättlagad mat såsom korv, köttbullar osv. Men nu ska skafferi och kylskåp fyllas med smått och gott :P

Igår och idag har jag varit med Semlan på inskolning på dagis. Tycker nästan det varit väl korta stunder då vi knappthinner komma dit så ska vi hem igen. Selma hinner liksom precis komma igång att leka så får hon avsluta. Återstår att se hur de följande dagarna går. I Gävle på inskolningen på det dagiset gick det väldigt smärfritt måste jag säga, men nu är hon liksom i en lite jobbigare ålder. Inte ofta ens pappa får klä på eller hjälpa till med div saker nuförtiden. Den som lever får se.

Nu är det nog dags för mig att bittert erkänna att jag måste köpa en ny dator. Var nog snart 1,5 år sen ljuset började lägga av på min bärbara, och det har hela tiden gått mot det sämre. Hade jag tagit tag i det påengång hade jag haft garanti kvar, men nu tycker jag inte det är värt att lägga ut pengar att laga den (eller rättare sagt tyckte inte teknikern på Fujitsu-suporten det.) De senaste två veckorna har mamma varit så snäll att jag fått haft hennes, men nu när hon vill ha den tillbaka och jag loggade in på den här, ser jag knappt vad jag skriver längre. Tror min jobbiga huvudvärk för några veckor sen hade en logisk förklaringar -överansträngde väl ögonen när jag satt på den här!
Vad ska man då köpa? Jag behöver bara en enklare men vill samtidigt inte köpa den billigaste "skiten" heller. Hur man än gör med såna här produkter tycker jag i efterhand att man känner sig lurad.. två veckor efter att man köpt något är det plötsligt betydligt billigare. Blir till att ringa till nån som kan oc be om råd!

Ja, för en gångs skull kan jag faktiskt gå före med gott föredöme och önska att många många fler skulle göra samma sak.
Det behövs bara ett klick här och sedan ett sms, det vill säga några sekunder för att göra en god gärning.

Via en annan blogg hamnade jag på den lilla men dock så starka kämpen Lova´s mammas blogg. Sen dess har jag följt den mest varje dag, och även tänkt på dem otaliga gånger under övrig tid. Tårarna rinner när jag tänker mig in i deras situation och det hemska faktum de ställts inför.

En fin liten flicka som ännu inte vet vilket hemskt öde som ska drabba henne.

Det är så hemskt så jag vill inte tänka på det, ändå är det just det folk borde göra, känna en del av deras psykiska och fysiska smärta och ha samvete och medkänsla stor nog för att skänka en liten del av sin tid och ett bidrag. På det sättet ger man fler barn chansen att ta upp och besegra den svåra kampen mot cancern.

Igår blev ju våran lilla älskling 2,5 år! Det har hänt så mycket i hennes utveckling det senaste halvåret, ändå går det inte riktigt att fatta att hon hunnit bli så stor. Var ju meningen att jag skulle lägga in det här inlägget igår, men i vanlig ordning när hon är förkyld/dålig slutar allt med maten att fungera, och jag blir SÅ nojig. Hon bara kjöjs och skjuter maten/mackan eller vad det nu är ifrån sig och börjar grina om man trugar henne. Men visst är hon världens finaste tjej våran docka?!
Alldeles färsk, inte mer ön knappa 3 timmar.
Hunnit bli en månad gammal, men fortfarande inte växt på sig nämnvärt. Men då var hon ju inte så stor när hon föddes heller, bara 3008 g.
2,5 månad gammal trivs hon bra i morfars knä :-)
En 6 månader gammal gla´fis.
1-års dagen!
Ett år sedan, alltså på 1,5-årsdagen 11/5 2009.
Hela 2 år!
Och nu igår, 2,5 år gammal <3

Kom på mig själv att medan Selma tittade på sitt älskade Musses klubbhus på Playhouse disney, tänkte jag surfa in på Lindex shop online. Det trots att jag senast igår kväll bestämde mig för att nu får det vara nog. Selma har redan en tillräckligt stor sommargarderob, och säkerligen vill man köpa nåt fint om man ev. åker på nån semester och gör en shoppingtur i nån ny stad :) Här är lite av kläderna Selma kommer gå klädd i i sommar, OM det nu blir nån sommar att tala om iår. Jag shoppar ju aldrig dyra märkeskläder till smulan, men många bäckar små.. Det kan ju vara roligt att göra nåt annat för pengarna också ibland?




Tror den här är det enda jag uppdaterat min egen sommargarderob med än så länge Hoppas att man får nån slant att shoppa för när man fyller år ;-) För det är ju faktiskt mycket mycket roligare när det finns nåt nytt att välja på bland de gamla paltorna i garderoben!


Idag sitter vi annars fortfarande i soffan och slöar jag och lillan. Trodde först att förkylningen tagit om men det här är nog en ny för det ter sig helt annorlunda mot hur det har varit senaste veckan. Tror ändå vi ska trotsa den och gå ut i solen en liiten stund nu efter lunch, det är ju så himla fint även om det verkar blåsa en aning.

Selmas helg slutade på ett enastående sätt -hon fick en gungställning av mormor och morfar! Nästan lagom till hennes 2,5-års dag som är imorgon tisdag. Självklart skulle gungan testas på en gång.
Nu fattas bara den stora sandlådan Tommy ska få bygga till henne. Sen skulle jag även vilja ge henne en fin lekstuga, men det kanske blir nästa år.

Mormor skulle också testa tyckte Semlan :-)

Självklart finns det även en "vanlig" gunga med bara typ en bräda, men den var inget hit att gunga på än. Hon får väl träna i lugn och ro.. änsålänge tyckte hon bäst om babygungan sötnosan våran.

Idag har vi haft besök av min kompis Elin och hennes två små buspojkar. Tyvärr kom de i lite taskig tid, Selma vaknade tidigt imorse och vi var precis på väg in för lite lunch och sedan middagssovning. Men lite lunch i form av korv och makaroner hann det iaf bli, följt av en del bus och gos innan det kändes som jag mer eller mindre körde ut dem :-) Tur man vet var man har sina vänner och att hon inte tog illa upp.




Selma är fortfarande lika tokig i bebisar. Även jag och Tommy charmades av det lilla knytet Alve som redan hunnit bli fem månader.

Selma har ju inte så många kusiner. Två på min sida och en på Tommys. Sina mindre kusiner på min sida är också hennes stora idoler, och "mi bätta vän" som hon säger :-) Här syns ju hur mycket hon ser upp till dem, sitter med en oinkopplad dosa och vill också vara med i tv-spelandet! :)

För ett tag sen fick jag ett erbjudande om jobb, men eftersom det till en början inte var mer än 20% och de inte visste när/om det blev mer var jag tvungen att tacka nej. Nu har jag fått ett nytt erbjudande om ett sommarvikariat från samma person. Det skulle vara sysselsättningsgrad 75-100%, men nu är problemet istället arbetstiderna. Det inkluderar nattjobb, och jag vet inte om det funkar med Selma och Tommys arbetstider. Han börjar ju så tidigt som 06 när han har fm.-skift, och hade jag natt skulle jag sluta 08. Här finns inget dagis som öppnar den tiden, och jag vet inte heller om jag skulle ha mage att slita upp lillan 05. Egentligen har jag ju som arbetslös inte rätt att säga nej till jobb mer än under vissa omständigheter, och jag vet inte om det här faller under sådana?
Dessutom skulle vi ju båda vara borta på kvällarna ibland de veckor Tommy har em-skift, och jag kan inte bara blint lita på att mormor och morfar finns tillgänglig alla gånger att lämna/hämta hos. De har ju sina arbetstider och sen är det ju självklart att hur mycket de än tycker om henne vill de säkert ha sin egen tid, de har ju haft sina småbarnsår för länge sedan.
Ytterligare ett dilemma i det här är Selmas nattsömn. Trots att hon snart är 2,5 år har hon fortfarande orolig sömn under natten, och jag tror inte hon nånsin har sovit en hel natt. Vaknar hon pejlar hon alltid av att jag finns i närheten, och det har blivit så att vi aldrig tagit fajten att det ska duga lite bra med pappa ännu.
Jag har ju inte hur lång betänketid som helst, och ska väl svara på erbjudandet nu i dagarna. Mer att tänka på än bara Gävleresan alltså.

I helgen är det meningen att vi ska åka till Gävle för urnsättning. Jag vill inte alls åka, förstår ju såklart att Tommy både delvis vill och känner sig tvungen att åka eftersom det är hans pappa. Som han sa: "jag förstår ju vilket liv det blir om jag inte går".
Självklart känner även jag mig dum om jag/vi inte åker när de gäller någon så nära, och jag vet ju att man kommer få höra det långt efteråt.

Det finns flera anledningar till att jag inte vill åka;

1. Selma är fortfarande väldigt förkyld och sover dåligt och oroligt på nätterna. Inte blir det bättre av att sova på ett mer eller mindre främmande ställe, på en uppblåsbar säng dessutom. Hon sover alltid dåligt när vi är där, alla främmande ljud, farmor hennes som ska upp när tidningen kommer och börja rassla med kaffe, dusch etc på okristliga tider osv.

2. Jag har ont i ryggen och känner inte för att sitta 30 mil t/r, det kommer knappast göra det bättre. Hade dessutom velat gå till chiropraktorn igen på fredag för att se om det blir bättre av att gå flera gånger. Inte heller för min rygg är ju sängen nån höjdare.

3. Vi har ingen barn vakt till lillan utan måste ta med henne på urnsättningen. Den hålls utomhus, och under en gemensam minnesgudstjänst tillsammans med alla andra som har urnsättning den dagen. Inte lätt att hålla en energisk 2,5-åring lugn ute under ca en timmes tid.

4. Jag tycker det är fullkomligt onödigt med en till begravning, för det är just det jag tycker det blir med ännu en gudstjänst -dubbla begravningar, snacka om att tvinga på en guds ord. Har aldrig förr hört talas om gudstjänst i samband med urnsättning.

5. Är inte på humör att vistas nån annanstans än hemma. Vi har nyss varit ner och även om jag verkligen tycker om att åka till Gävle så är det lite påfrestande att åka ner på fredag eftermiddag för att sen åka hem på söndag förmiddag, framförallt med Selma som vill allt annat är sitta still de timmarna det tar.

Vi grunnar på huruvida vi ska åka eller inte, om Tommy ska åka själv, vad vi då ska ha för skäl att jag inte åkte med Selma, om vi ska åka och om vi isf istället sover på hotell osv. Till dess jag har klara svar håller jag mig för att svara på 026-nummer..

Min systers yngsta barn är en finurlig liten grabb. Igår fick jag ett sms där hon berättade att han hade funderat kring barnagörandet;

Alfred: Mamma, måste man vara två för att göra barn?
Syrran: Eh ja (man drar sig ju lite för att få just den här typen frågor)
Alfred: Ja just ja, en måste ju köra!

:D


Antagligen tänkte han på själva resan till BB, det gjorde nog inte hon.. :)

Ja, så har vi gått in i maj redan, kan inte fatta det. Var ju nyss som jag satt och förbannade kylan som inte ville släppa greppet om oss i jan/feb, golven härhemma var svinkalla och det kändes som en evighet sen man sett solen. Visserligen har inte månaden börjat med nåt riktigt fint väder, men inte heller har det varit så dåligt och så mycket regn som de förutspådde hittills i helgen. Somnade gott till regnet som slog på taket inatt!

Förkylningen har tagit om på Selma eller så är det inte samma som i slutet av förra veckan då hon hade feber 1,5 dag. Nu har honn istället varit täppt i näsan i några dagar, och igår fick hon snuva och låter lite hes och hård i halsen. Har försökt förebyggt med bricanyl inför natten, vet inte riktigt hur verksamt det är på hosta men bara att hoppas eftersom det är det enda vi får i henne i medicinväg.
Har sjävl haft ont i halsen och Tommy går omkring och småhosthackar.

Igår hade vi Syrran med familj här på mat, kan inte säga att jag bjöd dem på mat för de hade med sig nästan lika mycket själv. Måste säga att det är så underbart gott med grillat älgkött, så ni som inte provat måste göra det om ni får tag i sånt kött.
Åkte efter många om och men förbi majbrasan vid Lomtjärn igår, men klev inte ur bilen. Tyckte det var alldeles för kallt, otrevligt med alla fulla fjortisar och rökigt då deltidsbrandmännen från trakten till slut fick släcka brasan då den tog sig lite för mycket.

Idag har vi haft en lugn och mysig helgdag. Kom ner vid 09, åt frukost, duschade/klädde oss och åkte till Fränsta för att hämta ut ett paket från Jotex på Ica. På vägen hem stannade vi till hos familjen Lindström/Larsson i Klöstre, fick lite fika och Selma fick busa lite med kusinerna (-s leksaker).

Nu sitter Semlan i badet och strax därefter ska vi börja med kvällsrutinerna. Därefter hoppas jag på att vi hinner se åtminstone en av filmerna vi hyrde, och få lite helgmys, något vi gick miste om förra veckan.

Efter att ha väntat i flera veckor fick jag nu inom loppet av nån dag kallelser till både ultraljudsundersökning av buken och gastroskopi. Jag har ju gått och haft ont ända sedan i början av januari, även om det (peppar peppar) blivit något bättre. Jag har slutat ta Losecen, och känner endast av det vissa dagar numer. Ändå tycker jag det är lika bra att göra undersökningarna nu när jag äntligen fått tider för dem! Men jag gruvar mig nåt enormt för gastroskopin. Ringde imorse och frågade om man klarar att göra den utan bedövning, jag fåt nämligen panikkänslor av sådan även tandläkarbedövning. Antagligen därför att det så starkt påminner om känslan man får när man reagerar på allergi genom svullnad i hals/tunga/svalg -man känner liksom inte att man sväljer, om saliven försvinner osv. Hon trodde att det skulle gå bra bara jag slappnade av, men det är ju lättare sagt än gjort. Nåvöl, jag ska iaf ställa in mig på att den ska genomföras! Sen tycker jag det är konstigt att man inte får en tid på morgonen så man kan vara fastande, kan ju inte vara nån hit att få kväljningar om man nyligen ätit.. Så den 25:e maj hoppas jag många håller tummarna för mig!

Står det högst upp en sådan här utemöbel.
Nu när vi äntligen har mer än en ynka liten gräsplätt vill jag ha en riktig utemöbel där man slipper trängas om man är mer än 2 personer. Egentligen skulle jag velat haft en ännu större, men tycker det blir hiskeliga priser i dom storlekarna.
3200:- som denna kostar tycker jag är rätt överkomligt, men när det börjar närma sig 5000:- och uppåt, då är det nästan så man ska bo i utemöbeln hela sommarn :-)

Foto: Jysk

Pang bom igår kväll blev jag dålig. Mådde lite småilla när vi åkte från mormor, och efter middagen kändes jag mig helt kraftlös. Var så mysko känsla, inte som en vanlig förkylning. Senare blev jag så frusen och tog en lång het dusch. Provade tempen och jovisst, 38 grader. Har sovit som en stock hela natten, men nu har vi pallrat oss upp efter en lång sovmorgon. Känner mig fortfarande sådär kraftlös, har ont i bakhuvudet och är frusen. Blir en lugn dag för mig och lillstumpan idag. Kanske om man tar med sig lite fika och en filt ut på bron så kan hon ruscha av sig lite och jag bli lite uppvärmd av den härliga solen.

Hon har förresten varit så gullig igår och idag när hon förstått att jag varit dålig. Hjälp mig att hålla i febertermometern, smekt mig på kinden och sagt "bi snat ba mamma, ingen faja" Hon tycker även att jag ska åka till doktorsväskan dvs,doktorn :-)

Ja, ungefär så känns det -som att helgen snart är över. Timmarna springer på och nu är en helt underbar vårdag snart till ända. Vi har spenderat de allra flesta timmar utomhus, sånär som på tiden för mat och sovning. Tommy har gjort ett ryck med veden, men det är nog 10ggr så mycket kvar än som är gjort. Vi har nog en hel del mer hemma än vad som kommer behövas, men kanske man kan göra sig en hacka och sälja några kubik dyrt när det börjar sina i folks vedbodar i slutet av nästa vinter ;-)
Selma har haft sin allra bästa lekkompis här hel dagen -morfar! De harmest strosat på ute på gården, åkt trehjuling (Selma då) och sen kom ju token på den briljanta idén att plocka fram vattenslangen så hon skulle få tvätta den. Inte så smart med tanke på att våran lilla sötnos nog är den mest vattentokiga varelse som finns, fick dra en nödlögn till sist och säga att vattnet tagit slut..
Själv var jag fram på byn och köpte mig en omgång penséer till. Har även satt en del av dem efter att jag skickade Tommy att köpa 5 säckar jord, så nu sitter jag här med jord under naglarna.

Våran dag i lite bilder:





Tommy var iväg till Fränsta och skulle hyra en film, men kom tillbaks tomhänt, fanns bara skräckfilmer och det tänker jag inte betala för att se. Ingen karra eller annat gotta har vi heller hemma, så blir ingen myslördagkväll det här inte.

Hade inte den blekaste aning om vad jag ville ha för sorts gardiner till köket. Förutom att jag absolut inte vill ha panel även där. Är lite smått less på det nu. Så till slut föll jag för det skojiga mönstret, och tänkte att det passar oavsett om vi har tapetserat om eller har det som nu. MUU :-)

Men innan det blir till att sätta upp några nya gardiner måste jag putsa fönstren, och det måste jag erkänna har blivit mycket omständigare sen vi flyttade hit. På övervåningen får man hänga sig ut och putsa bäst man kan.


Just nu sitter vi i soffan alla tre och tittar på Pingu. Selma somnade när vi kom hem från VC, 1½ timme senare än vanligt, och sov över
två timmar! Gjorde flera försök att väcka henne för att det inte skulle bli så sen kväll ikväll, men hon fäktade och slog åt mig för att få vara ifred och sov vidare. Så nu har hon stoppat i sig två varmkorvar och om en stund är det dags för lite välling. Hon känns fortfarande varm, så tror jag ger en alvedon innan läggdags.

Min lilla älskling har feber. Ingen hög visserligen, men det gör mig ännu mer fundersam när det är feber och inget annat. Var tvungen att ringa VC och få komma och lämna ett urinprov och de fick kolla hennes öron, men enligt sköterskan så var det ingen anmärkning på något av dem. Är dock undrom när hon vaknade nu mitt i middagssovningen och sa "ajajajaj" och började gråta :´( lillhjärtat mitt Nåt som inte är ok men vad?

Hihi, har ju glömt att berätta att lillan varit till frisören för första gången! Hon har tjatat ett bra tag när jag ska klippa mig att hon också vill, men när man väl är där ångrar hon sig.. Men nu hade jag beställt tid för henne också, och lyfte helt sonika upp henne i stolen när jag var klar. Och det gick kanonbra! Kanske mycket för att hon fick ha på sig ett så roligt skynke, med massa djur och figurer på. Sen var ´hon även ganska fascinerad av håret som föll av på golvet..




Klart man måste få en glass när man varit så duktig att sitta still!



Blir dyra resor för att klippa sig framöver. Har ju fortsatt att klippt mig i Gävle, då kommer man ju även ner med jämna mellanrum. Men nu i sommar/höst ska min frissa sälja salongen och flytta till Sthlm, och du kan ge dig på att jag följer med! :D

Trots att jag irrade runt som en stressad höna, hittade jag iaf lite som fick följa med hem. Kanske tur för kontot att vi inte var nere fler dagar :P Som vanligt blir det ju dåligt shoppat till mig själv, Tommy köper inte heller mycket om jag inte ger förslag.. Köpte dock ett linne och två top/tunikor till mig själv, det blev jag nöjd med.

Tänkte som vanligt vara ute i tid med sommarskor till lillfröken. Hoppas bara inte storföttran´ drar iväg och växer ur dom bara :-) Jag fick köpa strl 26 i Adidas-träningsskorna! Trodde inte mina ögon men butiksbiträdet tog ur sulan och jämförde med Selmas fot, och den var faktiskt utanför "växa till"-linjen på 25:orna. Tyckte iaf det var kanonpris på dem, 269:-, och då var det helt annorlunda tyg än HelloKitty-skorna jag sett på DinSko -det var sånt där svettyg som inte alls andas i dem. Naturligtvis köpte vi två, Selma sitter bredvid bilden och håller på att träna att ta på sig den ena :)
Hittade även ett par fina Pippi-sandaler med textilsula som förhoppningsvis blir sköna att springa i för lillgumman.

Blev jätteglad när den fina klänningen från KappAhl fanns i strl 98 i Gävle, i både Sundsvall city och Birsta var den slut. Har tänkt att hon ska ha den på midsommar, tycker det är så fint med vitt/blått då (nu var det ju lite fler färger här men :)

Lite sommarkläder från H&M hamnade också i kassen, samt en jättemjuk huvtröja som var på rea 50:- !

Hittade en så mysig och skojig mössa på KappAhl, vindtät var det också. Men frågan är om jag inte köpte för liten ändå, men hade den varit större hade den väl inte suttit nere över öronen. Gjorde fynd på vantarna, 20kr för 3st på H&M.

Den här fina tunikan fick Selma av farmor. Hon fick den eg i turkost, men eftersom hon köpt 104 ville jag byta, annar skulle hon inte kunna ha den iår -och då var den strl slut såklart.


Vet inte om jag inbillar mig, men tycker alltid jag hittar mycket bättre i Gävle när jag shoppar. Jag gillar VERKLIGEN Birsta, det är så ljust och fräscht överallt där, men inte samma ordning i butikerna.