Har inte varit upplagd för att skriva på sista tiden. Eller egentligen skulle jag ha velat skrivit av mig oron och frustrationen kring Selma men inte vetat hur jag skulle formulera mig.
Lillstumpans knasiga feber har hållt i sig. Oftast har hon runt 37,5 i morgontemp och på kvällen vandrar den uppåt, vanligen mellan 38-38,5. Ibland mer och ibland mindre. Vi har ännu en gång varit in på barnjouren, stod inte ut med att vänta, men där blev vi varken klokare eller speciellt lugnade. Ett av proven hade stigit lite igen, vilket tyder på att hennes immunförsvar är aktivt. Läkaren tyckte vi skulle ta om det på återbesöket i september, men så länge tänker vi inte vänta och låta henne ha det såhär. Funderar på att kontakta överläkaren eller någon annan ansvarig för läkarna där, efter ett uttalande, eller egentligen två, av läkaren vi fick träffa.
Men just men nu känns det viktigast att lägga energin på att få nån reda i det här.. Jag går under om jag ska fortsätta leva i den här oron länge till. Kan inte koppla bort det många stunder under dagen. Tolkar in vissa beteenden och reaktioner, humör osv hos henne till symptom, och det mår varken hon eller jag (eller Tommy) bra av. Mitt humör är stingsligt. Jag tycker allt annat är lillälsklings hälsa känns ointressant, och mina närmaste kommer bli galen på mig om det ska fortsätta såhär.
Jag med för den delen.

Har kontaktat en läkare privat som har tittat på henne. Han har ett par teorier, och bara att han är engagerad och VILL lösa det här ger mig lite lugn. Han tycker också att det är för länge att vänta till hösten med nya prover, så vi får hoppas på att det går med raskare takt än så.

Just nu ligger lillsessan här bredvid och snusar så gott. Hennes lugna andhämtning gör mig rofylld, och jag tänker gång på gång att bara det här blir bra ska jag sluta klaga på alla småsaker man vanligtvis hakar upp sig på. Det finns inget viktigare på jorden än denna lilla varelse, hon är definitionen av KÄRLEK för mig!Hemmaliv