Förra måndagen upplevde jag nog den värsta morgonen jag varit med om! NÅNSIN!
Efter att jag varit och lämnat Selma på dagis gjorde jag mig en portion gröt och ringde samtidigt till Barnmottagningen för att höra om provsvaren kommit. Där var det full telefonkö hela dagen, och jag ringde vidare till VC för att höra om de kunde se dem i journalen. Jodå det kunde de, sköterskan berättade att det var några provsvar som var markerade med en stjärna, dvs. att de var avvikande.. Jag frågade vilka, och hon berättade men kunde inte svara på min följdfråga vad det innebar, inte heller hur avvikande eftersom VC inte hade status att de kunde se sånt. Eftersom ingen läkare fanns tillgänglig under dagen slog jag på datorn och googlade. Alla träffarna innehöll HEMSKA ord, och hjärtat stannade på mig. Tårarna började bränna bakom ögonlocken och paniken började infinna sig. Jag ringde barnmott. men kom fortfarande inte fram, jag ringde distriksläkarjouren men där fanns ingen läkare att tillgå, jag ringde barnavdelningen men ingen läkare där heller -till slut ringde jag 112 och förklarade situationen. Där hjälpte en snäll sköterska mig och ringde själv upp barnmottagningen och sa att de måste ringa upp mig.
Under de 2,5 timme det tog tills de ringde hann jag tänka all världens hemska tankar. Jag ville hämta hem lillan men ville inte att hon skulle se vår oro, jag gick nervöst ut och in, drack kaffe, sprang på toa, grät, svor att de aldrig ringde.. Till slut ringer läkaren som har bakjour på barnmottagningen. Han berättar att värdet ligger utanför gränsvärdet, men att sköterskan inte tagit hänsyn till att det är ett barn det handlar om och att det därför är andra värden som gäller..
Höll verkligen på att börja gråta av lättnad! Frågade flera gånger "är det normalt" när han redovisade värderna, vågar fortfarande inte tro att historien skulle sluta så väl.
Är fortfarande aningingen konfunderad över varför en annan läkare jagg kontaktat privat vidhöll att värdet var lite för högt, men den 7/7 ska vi tillbaks till barn och då ska jag kräva en rejäl förklaring och genomgång, dessutom journalen utskriven så man har svart på vitt.
Kan liksom inte släppa rädslan helt, den var för stor den där morgonen för att försvinna helt.