Igår var det fem månader sen svärfar plötsligt och oväntat gick bort.

De senaste dagarna har Selma pratat om sin farfar flera gånger. I kyrkan på skolavslutningen pekade hon och trodde en karl på bänken framför var han, häromdagen tog hon upp honom i en "berättelse" när hon pratade/förklarade om någonting. Jag undrar vad hon egentligen minns med honom, och hur länge hon fortfarande kommer minnas. De hade ju inget speciellt band utan för henne var han nog bara någon hon träffade ibland, kanske förstod hon att han var något i samma stil som morfar är, det får vi ju aldrig veta.
Tommy och jag pratar nästan aldrig om Malte däremot, och det tycker jag känns jättekonstigt. Jag vet visserligen att Tommy och han inte alls hade samma band som jag har med min pappa, ändå har jag svårt att förstå att livet på nåt sätt så lätt har gått vidare sen det hände. Hade det varit min pappa hade jag blivit galen av sorg och förtvivlan. Jag hade förmodligen haft svårt att alls tänka på något som inte hade med honom att göra, istället för att inte tänka på det alls. Ändå vet jag ju inte vad som rör sig i Tommys huvud. Han kanske tänker och sörjer när jag inte ser/vet, men det är just det jag tycker blir så konstigt och svårt. Jag vet inte om jag ska undvika att prata om hans pappa eller försöka ta upp honom och det som hänt som samtalsämne ibland. De säger ju att man bearbetar och sörjer när man pratar och ältar något, men det kanske inte behöver vara så för alla. Tommy är ju ingen känslosam person på det viset, ofta ser man på honom att det är något men man får ändå dra orden ur honom för att man ska få veta vad det är han grubblar på.
Själv tycker jag att man håller minnet av någon mer levande när man pratar om en person, vad den sagt och gjort -än att man tänker på det själv i det tysta.

Det är konstigt vad tid kan göra. I många fall får man säga, det finns nog situationer när tiden går och går men man ser ändå ingen bättring eller slut på sorgen. För alla utanför kanske det ser ut som livet fortsätter, men man vet ju aldrig vad som rör sig i någons huvud.
För oss förändrades ju inte livet vid Maltes bortgång. Eller jo, det är klart att det förändrades eftersom Tommy miste sin pappa, men vårat liv i vår familj fortsatte ju som detsamma som innan. Annat är det för hans mamma som fick och får försöka skapa ett nytt liv utan honom. För hennes del hoppas jag att det kommer bli lättare med tiden, att alla de svåraste dagarna som högtider etc blir enklare att genomlida för varje år.

När vi kommer ner till Gävle ska vi iallafall köpa en ros och lägga framför stenen på minnesplatsen. Han var trots allt min sambos pappa och Selmas farfar, och han förtjänar att kommas ihåg även om det kan vara jobbigt att tänka på att han inte längre finns hos oss.