De flesta mammor vet vad nojig och orolig man kan bli när man ser och känner att det är nåt som inte är rätt med ens barn, den stressen och oron har ständigt funnits hos mig den senaste veckan, och känns det som den fyller hela min bröstkorg.
Förra söndagen började gumman klaga att hon var yr, sa att "det snurrar", och visade med händerna i luften. Samma dag ville hon även gå in efter att bara ha varit ute en liten stund, henne som man brukar få hota eller muta för att gå in..
Så har det fortsatt, och i torsdags fick vi en tid på VC. Läkaren (samma som vi varit till för den misstänka UVI:n), tyckte inte det var bra det här med yrseln, och skickade därför en direkt remiss till Barnmottagningen, dit vi ska få komma inom en vecka. På ett vis känns det bra att bli tagna på allvar, men jag såg även hennes min och att hon verkade bekymrad för lillans symptom, och det skrämmer mig ännu lite till. Jag hade liksom väntat mig att hon skulle säga att det var inget att oroa sig över, och att man skulle åka därifrån lugnad. Eftersom hon inte hunnit med nån middagsvila före läkarbesöket somnade hon så snart vi satte oss i bilen efteråt, och efter ett tag kunde jag inte hålla tillbaks tårarna, var nog en rejäl trafikfara där jag körde hem gråtandes. Nu går jag istället som på nålar, tycker det är jättejobbigt när jag känner att lilla älsklingen inte är sig själv och funderar och oroar mig över vad det är för fel.
Ringde imorse för att höra om de fått remissen, och försöka övertala mig till en så snabb tid som möjligt, för all väntan känns outhärdlig. Tyvärrr var dock telefonkön full så jag får göra ett nytt försök imorgon. Det är en sak när det är en själv det handlar om, men när det är ens barn, då kopplas oron på och gnager och äter en inifrån.
Kan knappt tänka på nåt annat, i jämförelse med Selma känns allt i världen så oviktigt. Jag kramar och pussar på henne tiotals, ja kanske hundratals gånger om dagen och tänker att jag gör vadsomhelst bara du blir bra mitt älskade hjärta!