Det finns någon som jag så gärna hjälpa men jag vet inte hur, eller ens OM det går. Jag har hela tiden haft väldigt blandade känslor angående den här personen, men nu har jag kommit fram till att jag vill göra det jag kan, även om jag kommer känna att det varit lönlöst i slutändan. Frågan är hur hjälper man någon som inte hjälper sig själv?, eller helt enkelt gett upp.

Tommy gillar inte att jag engagerar mig i den här frågan, han har sin åsikt ganska klar, men så är han också en mer egoistisk människa än mig när det inte handlar om ens allra närmaste. Jag vet faktiskt inte varför jag börjat känna så starkt med den här personen, så nära är vi egentligen inte, eller har iallfall inte varit. Jag vet bara att jag tycker det är tragiskt allt som hänt och allt som kunnat vara så annorlunda. En del har inte verktygen för att klara sig bra även om man fått en andra chans. Frågan är hur många chanser man ska få/ge och när det är försent.
Jag ska iallafall ge en, och hoppas att den gör någon liten skillnad.


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


I eftermiddag/kväll ska jag (eventuellt vi) på min systerson Alexanders skolavslutning, hans första riktiga! Hinner jag efter maten ska jag åka och köpa med mig en blomma. Han är så duktig och snäll den lilla killen. Selma ser verkligen upp till honom. Hoppas han fortsätter vara så go när han blir större. Tycker det är så tråkigt när tjejer och killar förändras till det negativare ju äldre de blir.
Känns inte längesen han föddes den lilla parveln. Det var samma sommar som jag flyttade till Gävle efter gymnasiet, och hans två första år har jag inte så stort minne av eftersom jag sällan var hemma här då. Men nu bor vi nära varann till vår stora lycka och Semlan kan träffa sina kusiner mest varje dag om hon vill.