Vad jag avskyr när Tommy har dessa tråkiga em-veckor. Förutom att vi sällan och aldrig hinner med nåt vettigt innan han ska iväg, är jag ju så grönjävulskt mörkrädd! Trodde det skulle gå lättare nu när det är ljust såpass länge på kvällarna, men det är det här med nersläckningen jag tycker är det jobbiga. Tror jag skulle tycka det vore ok om man hade nåt hus närmare inpå, men som det är nu ser jag ju inget annat ljus utanför än våran knutlampa.
Tv´n och datorn går varm, och aldrig att jag kan slappna av såpass att jag kan somna innan jag hör att Tommy kör upp på gården.
Vet inte vad min mörkrädsla bottnar i. Om det är för att jag aldrig behövde vara ensam när jag var liten, eller om det är en specifik händelse som gjort det. Vore roligt att veta. Hade man pengarna hade det även varit värt att gå till nån slags terapeut/psykolog angående det, se om det är nåt man kan arbete bort och komma över.

Igår hade jag ju förmånen att käraste kusin Marie kom och sov hos oss, men idag kunde/ville hon inte. Frågade inte heller, men det är väl bara att ta tjuren vid hornen, vem vet, en dag kanske det släpper bara man blir van?