Igår var det fem månader sen svärfar plötsligt och oväntat gick bort.

De senaste dagarna har Selma pratat om sin farfar flera gånger. I kyrkan på skolavslutningen pekade hon och trodde en karl på bänken framför var han, häromdagen tog hon upp honom i en "berättelse" när hon pratade/förklarade om någonting. Jag undrar vad hon egentligen minns med honom, och hur länge hon fortfarande kommer minnas. De hade ju inget speciellt band utan för henne var han nog bara någon hon träffade ibland, kanske förstod hon att han var något i samma stil som morfar är, det får vi ju aldrig veta.
Tommy och jag pratar nästan aldrig om Malte däremot, och det tycker jag känns jättekonstigt. Jag vet visserligen att Tommy och han inte alls hade samma band som jag har med min pappa, ändå har jag svårt att förstå att livet på nåt sätt så lätt har gått vidare sen det hände. Hade det varit min pappa hade jag blivit galen av sorg och förtvivlan. Jag hade förmodligen haft svårt att alls tänka på något som inte hade med honom att göra, istället för att inte tänka på det alls. Ändå vet jag ju inte vad som rör sig i Tommys huvud. Han kanske tänker och sörjer när jag inte ser/vet, men det är just det jag tycker blir så konstigt och svårt. Jag vet inte om jag ska undvika att prata om hans pappa eller försöka ta upp honom och det som hänt som samtalsämne ibland. De säger ju att man bearbetar och sörjer när man pratar och ältar något, men det kanske inte behöver vara så för alla. Tommy är ju ingen känslosam person på det viset, ofta ser man på honom att det är något men man får ändå dra orden ur honom för att man ska få veta vad det är han grubblar på.
Själv tycker jag att man håller minnet av någon mer levande när man pratar om en person, vad den sagt och gjort -än att man tänker på det själv i det tysta.

Det är konstigt vad tid kan göra. I många fall får man säga, det finns nog situationer när tiden går och går men man ser ändå ingen bättring eller slut på sorgen. För alla utanför kanske det ser ut som livet fortsätter, men man vet ju aldrig vad som rör sig i någons huvud.
För oss förändrades ju inte livet vid Maltes bortgång. Eller jo, det är klart att det förändrades eftersom Tommy miste sin pappa, men vårat liv i vår familj fortsatte ju som detsamma som innan. Annat är det för hans mamma som fick och får försöka skapa ett nytt liv utan honom. För hennes del hoppas jag att det kommer bli lättare med tiden, att alla de svåraste dagarna som högtider etc blir enklare att genomlida för varje år.

När vi kommer ner till Gävle ska vi iallafall köpa en ros och lägga framför stenen på minnesplatsen. Han var trots allt min sambos pappa och Selmas farfar, och han förtjänar att kommas ihåg även om det kan vara jobbigt att tänka på att han inte längre finns hos oss.

Igår kväll när Selma återigen fick en släng av låg feber fick jag nog. Först ringde jag sjukvårdsupplysningen, men där fick man ju självklart (som vanligt) ingen hjälp utan de tyckte bara jag hade ringt in för ofta på senaste tiden?! Så istället resonerade vi och kom fram till att Tommy fick vara hemma med VAB idag för att istället kunna följa med oss ner på barnmottagningen.
Vi valde verkligen en bra dag att åka dit. Vanligtvis brukar man få vänta jättelänge när man kommer på jourbesök utan remiss, men eftersom det var skolavslutning på många håll var det ingen väntetid utan vi fick komma in redan efter 10 minuter. Till vår förvåning och glädje gjorde de en hel del olika undersökningar, bl.a. EKG, blodtryck och koll av hennes reflexer. Dessutom tog två stora rör blod och skickade iväg en urinodling. Selma var så duktig och tålmodig, mycket tack vare en kanonläkare och toppensköterska, ibland har man tur att träffa på rätt människor vid rätt tillfälle, även om det inte är ofta. T.om. blodprovet i armen gick ok, även om det kom några tårar tycker jag hon skötte sig exemplariskt för att bara vara 2,5 år.
Känns jättebra att vi inte godtog någon längre väntan utan tvingande dem att dra igång det redan nu. Läkaren på VC hade ju lovat oss tid inom en vecka, men det visade sig att deras första lediga tid var den 7:e juli, och det kan de ju drömma om att jag tänkte vänta och oroa mig ända till dess!

Innan vi åkte försäkrade jag mig om att de skulle höra av sig om proverna visade något avvikande eller konstigt, annars får vi lov att vänta till den bokade tiden i juli innan de bestämmer hur/om de ska fortsätta någon vidare utredning.

Det finns någon som jag så gärna hjälpa men jag vet inte hur, eller ens OM det går. Jag har hela tiden haft väldigt blandade känslor angående den här personen, men nu har jag kommit fram till att jag vill göra det jag kan, även om jag kommer känna att det varit lönlöst i slutändan. Frågan är hur hjälper man någon som inte hjälper sig själv?, eller helt enkelt gett upp.

Tommy gillar inte att jag engagerar mig i den här frågan, han har sin åsikt ganska klar, men så är han också en mer egoistisk människa än mig när det inte handlar om ens allra närmaste. Jag vet faktiskt inte varför jag börjat känna så starkt med den här personen, så nära är vi egentligen inte, eller har iallfall inte varit. Jag vet bara att jag tycker det är tragiskt allt som hänt och allt som kunnat vara så annorlunda. En del har inte verktygen för att klara sig bra även om man fått en andra chans. Frågan är hur många chanser man ska få/ge och när det är försent.
Jag ska iallafall ge en, och hoppas att den gör någon liten skillnad.


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


I eftermiddag/kväll ska jag (eventuellt vi) på min systerson Alexanders skolavslutning, hans första riktiga! Hinner jag efter maten ska jag åka och köpa med mig en blomma. Han är så duktig och snäll den lilla killen. Selma ser verkligen upp till honom. Hoppas han fortsätter vara så go när han blir större. Tycker det är så tråkigt när tjejer och killar förändras till det negativare ju äldre de blir.
Känns inte längesen han föddes den lilla parveln. Det var samma sommar som jag flyttade till Gävle efter gymnasiet, och hans två första år har jag inte så stort minne av eftersom jag sällan var hemma här då. Men nu bor vi nära varann till vår stora lycka och Semlan kan träffa sina kusiner mest varje dag om hon vill.

Satt och funderade på hur det skulle se ut om jag gjorde som många andra och lade ut bild på ens barn och dagens outfit.

Jag gissar på att det ingefär skulle se ut såhär, varje dag:

Överdel: Lindex
Nederdel: Lindex
Strumpor: KappAhl

..eller alternativt såhär ibland:

Överdel: H&M
Nederdel: Lindex
Strumpor:KappAhl

Varken särskilt omväxlande eller inspirerande läsning, så med andra ord -det låter jag nog bli :-)

Igår fick jag äntligen bekräftat att vi har stuga bokad på Furuvik camping. Känns lite konstigt att vara i Gävletrakterna och bo i stuga, men det är mycket skönare att kunna rå sig själv än att bo hos svärmor och anpassa sig efter någon annan.

Ännu vet vi dock inte var vi ska åka på den längre semestern. Jag kollade sverigekartan igår för att checka av vilka städer/orter som ligger på lämpligt avstånd, men hittade inga ställen av intresse vi (jag) vill åka till. Jag gillar ju Dalarna, men det gör inte Tommy. Tycker Orsa camping är perfekt när man har småbarn, långgrunt badvatten och en hel del runtonkring som man kan göra om det inte är badväder -Orsa Grönklitt, Tomteland, Leksand sommarland osv. Snart (om inte redan) är det väl fullbokat överallt så då har man ju inget att välja på.

Det jag vet är att jag i alla fall väldigt gärna vill att vi åker NÅNSTANS, bara för att lämna vardagen lite och för att Selma ska minnas mysiga semesterupplevelser när hon blir lite större.

De flesta mammor vet vad nojig och orolig man kan bli när man ser och känner att det är nåt som inte är rätt med ens barn, den stressen och oron har ständigt funnits hos mig den senaste veckan, och känns det som den fyller hela min bröstkorg.
Förra söndagen började gumman klaga att hon var yr, sa att "det snurrar", och visade med händerna i luften. Samma dag ville hon även gå in efter att bara ha varit ute en liten stund, henne som man brukar få hota eller muta för att gå in..
Så har det fortsatt, och i torsdags fick vi en tid på VC. Läkaren (samma som vi varit till för den misstänka UVI:n), tyckte inte det var bra det här med yrseln, och skickade därför en direkt remiss till Barnmottagningen, dit vi ska få komma inom en vecka. På ett vis känns det bra att bli tagna på allvar, men jag såg även hennes min och att hon verkade bekymrad för lillans symptom, och det skrämmer mig ännu lite till. Jag hade liksom väntat mig att hon skulle säga att det var inget att oroa sig över, och att man skulle åka därifrån lugnad. Eftersom hon inte hunnit med nån middagsvila före läkarbesöket somnade hon så snart vi satte oss i bilen efteråt, och efter ett tag kunde jag inte hålla tillbaks tårarna, var nog en rejäl trafikfara där jag körde hem gråtandes. Nu går jag istället som på nålar, tycker det är jättejobbigt när jag känner att lilla älsklingen inte är sig själv och funderar och oroar mig över vad det är för fel.
Ringde imorse för att höra om de fått remissen, och försöka övertala mig till en så snabb tid som möjligt, för all väntan känns outhärdlig. Tyvärrr var dock telefonkön full så jag får göra ett nytt försök imorgon. Det är en sak när det är en själv det handlar om, men när det är ens barn, då kopplas oron på och gnager och äter en inifrån.
Kan knappt tänka på nåt annat, i jämförelse med Selma känns allt i världen så oviktigt. Jag kramar och pussar på henne tiotals, ja kanske hundratals gånger om dagen och tänker att jag gör vadsomhelst bara du blir bra mitt älskade hjärta!

Sitter i soffan med en sovande Selma tätt intill. Vill hålla koll på henne den närmsta tiden efter hennes bravader för en stund sedan. Höll på att plocka undan efter lunchen när jag hör henne börja gråta och hosta. Springer in i vardagsrummet för att se vad det är (blir så rädd att hon ska sätta i halsen eftersom hon fortfarande stoppar allt i mun som en bebis), och möts av henne där hon kommer från soffan. Ser en tub ligga där hon brukar sitta, och den är kletig. Hon har varit in till badrummet, klättrat upp vid tvättbänken och fått tag i svampsalvan vi ska prova smörja irritationen som visade sig inte vara uvi. Sen har hon ÄTIT av den! Får fullt upp eed att försöka ta henne till toan eftersom hon börjat kräkas, samtidigt som jag ringer 112 och ber dem koppla till giftinformationen. Enligt dem ska en mindre mängd (mindre än 20g) inte vara farlig utan bara kunna ge magont, men jag kan ändå inte slappna av helt utan vill ha koll på henne. Tänkte först skippa vilan men eftersom hon vaknade så tidigt imorse ville jag undvika ett konstant bråkande till läggdags.

FY vad rädd man blir. Att hon ska hitta på allt möjligt tok.

Sötnos -men du kunde väl vara lite mindre påhittig ibland! <3