Så mycket kan jag säga att jag inte röstat på det parti som fick mest röster igår.
Jag har inte förstått tidigare varför folk har så svårt att prata om vilka de röstat på, men efter att varit inne på facebook fattar jag. För många har tydligen svårt att acceptera följderna av en demokrati. Visst måste man få uttrycka sin åsikter såsom "hur ska nu det här gå" osv, men det stannar ju inte vid det.
Många har eller har haft "Om du röstat på SD ta bort mig från din vänlista" och liknande. Men vad är det för vän som inte kan acceptera att man tycker och tänker olika? Jag tror inte att många av dem som röstat på Sd gjort det för att de till 100% stödjer deras ideologier, utan mer för att visa att de vill sätta ner foten för vart Sverige är påväg.

Jag hoppas inte den statusuppdateringen kommer att visas på nån av mina närmsta vänners sidor, för isåfall kommer jag ta bort dem från listan pga att jag inte anser att de uppfyller kraven för att vara en bra vän.

Ja, hösten är här och förkylningarna med den.
Selma är hemma från dagis idag. Även om hon inte har nån feber tycker jag inte att hon är tillräckligt kry för att följa med på skogsutflykt, hon hostar och snorar och sömnen blev sisådär eftersom hon började natten med att hosta så all mat till slut kom upp.

Imorse när vi som bäst hade morgonmys efter välling och frukost slocknade plötsligt tv´n. Givetvis var det idag det var det planerade strömavbrottet, och som jag självklart glömt. Så vi packade ihop lite saker vi kunde tänkas behöva under dagen och åkte till mamma och pappa och skapar ett litet revernir här medan dom är på jobbet :-)

Har inte varit upplagd för att skriva på sista tiden. Eller egentligen skulle jag ha velat skrivit av mig oron och frustrationen kring Selma men inte vetat hur jag skulle formulera mig.
Lillstumpans knasiga feber har hållt i sig. Oftast har hon runt 37,5 i morgontemp och på kvällen vandrar den uppåt, vanligen mellan 38-38,5. Ibland mer och ibland mindre. Vi har ännu en gång varit in på barnjouren, stod inte ut med att vänta, men där blev vi varken klokare eller speciellt lugnade. Ett av proven hade stigit lite igen, vilket tyder på att hennes immunförsvar är aktivt. Läkaren tyckte vi skulle ta om det på återbesöket i september, men så länge tänker vi inte vänta och låta henne ha det såhär. Funderar på att kontakta överläkaren eller någon annan ansvarig för läkarna där, efter ett uttalande, eller egentligen två, av läkaren vi fick träffa.
Men just men nu känns det viktigast att lägga energin på att få nån reda i det här.. Jag går under om jag ska fortsätta leva i den här oron länge till. Kan inte koppla bort det många stunder under dagen. Tolkar in vissa beteenden och reaktioner, humör osv hos henne till symptom, och det mår varken hon eller jag (eller Tommy) bra av. Mitt humör är stingsligt. Jag tycker allt annat är lillälsklings hälsa känns ointressant, och mina närmaste kommer bli galen på mig om det ska fortsätta såhär.
Jag med för den delen.

Har kontaktat en läkare privat som har tittat på henne. Han har ett par teorier, och bara att han är engagerad och VILL lösa det här ger mig lite lugn. Han tycker också att det är för länge att vänta till hösten med nya prover, så vi får hoppas på att det går med raskare takt än så.

Just nu ligger lillsessan här bredvid och snusar så gott. Hennes lugna andhämtning gör mig rofylld, och jag tänker gång på gång att bara det här blir bra ska jag sluta klaga på alla småsaker man vanligtvis hakar upp sig på. Det finns inget viktigare på jorden än denna lilla varelse, hon är definitionen av KÄRLEK för mig!Hemmaliv

Förra måndagen upplevde jag nog den värsta morgonen jag varit med om! NÅNSIN!
Efter att jag varit och lämnat Selma på dagis gjorde jag mig en portion gröt och ringde samtidigt till Barnmottagningen för att höra om provsvaren kommit. Där var det full telefonkö hela dagen, och jag ringde vidare till VC för att höra om de kunde se dem i journalen. Jodå det kunde de, sköterskan berättade att det var några provsvar som var markerade med en stjärna, dvs. att de var avvikande.. Jag frågade vilka, och hon berättade men kunde inte svara på min följdfråga vad det innebar, inte heller hur avvikande eftersom VC inte hade status att de kunde se sånt. Eftersom ingen läkare fanns tillgänglig under dagen slog jag på datorn och googlade. Alla träffarna innehöll HEMSKA ord, och hjärtat stannade på mig. Tårarna började bränna bakom ögonlocken och paniken började infinna sig. Jag ringde barnmott. men kom fortfarande inte fram, jag ringde distriksläkarjouren men där fanns ingen läkare att tillgå, jag ringde barnavdelningen men ingen läkare där heller -till slut ringde jag 112 och förklarade situationen. Där hjälpte en snäll sköterska mig och ringde själv upp barnmottagningen och sa att de måste ringa upp mig.
Under de 2,5 timme det tog tills de ringde hann jag tänka all världens hemska tankar. Jag ville hämta hem lillan men ville inte att hon skulle se vår oro, jag gick nervöst ut och in, drack kaffe, sprang på toa, grät, svor att de aldrig ringde.. Till slut ringer läkaren som har bakjour på barnmottagningen. Han berättar att värdet ligger utanför gränsvärdet, men att sköterskan inte tagit hänsyn till att det är ett barn det handlar om och att det därför är andra värden som gäller..
Höll verkligen på att börja gråta av lättnad! Frågade flera gånger "är det normalt" när han redovisade värderna, vågar fortfarande inte tro att historien skulle sluta så väl.
Är fortfarande aningingen konfunderad över varför en annan läkare jagg kontaktat privat vidhöll att värdet var lite för högt, men den 7/7 ska vi tillbaks till barn och då ska jag kräva en rejäl förklaring och genomgång, dessutom journalen utskriven så man har svart på vitt.
Kan liksom inte släppa rädslan helt, den var för stor den där morgonen för att försvinna helt.

I någon blogg, minns inte vilken, såg jag en jättemysig vattenleksak som jag förstod skulle passa Semlan som handen i handsken!


Den är från Hikmet och egentligen lite för dyr för att bara vara en sån där bara-för-att-present, men jag kunde helt enkelt inte låta bli att klicka hem den till henne.

Så nu får vi hoppas på att det såsmåningom blir lite varmare väder också. Skickade Tommy att hämta ut den på Ica idag, och än har jag inte visat henne den, tror jag väntar med det tills det är läge att hon kan vara ute och prova den påengång.

Hoppas hon blir glad :-)

Efter att vi varit på barnmottagningen igår var jag lättad, iallafall för stunden.
Den känslan höll i sig även i morse.
Men efter att vi ätit lunch åkte vi och grattade Selmas kusin Alexander som fyller åtta år idag. Vi blev där en stund men inte så länge eftersom klockan börjat passera Selmas middagsvila och jag märkt de senaste veckorna att det är ytterst sällan som hon klarar sig utan den. Vi åkte därifrån med en gråtande sessa eftersom hon inte fått prova Puttes nya skördare som han fått i present och självklart var jätterädd om, och när vi kommit en bit på väg kjöjdes hon och kräktes sedan. Det har hon inte gjort av gråt sedan hon var mycket liten och fortfarande åt bröstmjölk, förutom kanske nån enda gång när hon varit förkyld och slemmig.
Det känns som det är nåt som inte är bra med lillälskling, jag kan inte släppa det ur tankarna. Hon har heller inte haft såna HÄR hemska utbrott tidigare när något inte gått som hon vill, tycker även det är konstigt att de börjat komma nu efter helgen för två veckor sedan när hela den här konstiga historien började.


Nu ikväll har vi haft mys här i soffan. Varma mackor och karra har lillgumman stoppat i lillmagen medan vi kikat på Piff och Puff. Älskar denna lilla människa så otroligt mycket att alla andra känslor i världen känns fnuttiga i jämförelse <3

Igår var det fem månader sen svärfar plötsligt och oväntat gick bort.

De senaste dagarna har Selma pratat om sin farfar flera gånger. I kyrkan på skolavslutningen pekade hon och trodde en karl på bänken framför var han, häromdagen tog hon upp honom i en "berättelse" när hon pratade/förklarade om någonting. Jag undrar vad hon egentligen minns med honom, och hur länge hon fortfarande kommer minnas. De hade ju inget speciellt band utan för henne var han nog bara någon hon träffade ibland, kanske förstod hon att han var något i samma stil som morfar är, det får vi ju aldrig veta.
Tommy och jag pratar nästan aldrig om Malte däremot, och det tycker jag känns jättekonstigt. Jag vet visserligen att Tommy och han inte alls hade samma band som jag har med min pappa, ändå har jag svårt att förstå att livet på nåt sätt så lätt har gått vidare sen det hände. Hade det varit min pappa hade jag blivit galen av sorg och förtvivlan. Jag hade förmodligen haft svårt att alls tänka på något som inte hade med honom att göra, istället för att inte tänka på det alls. Ändå vet jag ju inte vad som rör sig i Tommys huvud. Han kanske tänker och sörjer när jag inte ser/vet, men det är just det jag tycker blir så konstigt och svårt. Jag vet inte om jag ska undvika att prata om hans pappa eller försöka ta upp honom och det som hänt som samtalsämne ibland. De säger ju att man bearbetar och sörjer när man pratar och ältar något, men det kanske inte behöver vara så för alla. Tommy är ju ingen känslosam person på det viset, ofta ser man på honom att det är något men man får ändå dra orden ur honom för att man ska få veta vad det är han grubblar på.
Själv tycker jag att man håller minnet av någon mer levande när man pratar om en person, vad den sagt och gjort -än att man tänker på det själv i det tysta.

Det är konstigt vad tid kan göra. I många fall får man säga, det finns nog situationer när tiden går och går men man ser ändå ingen bättring eller slut på sorgen. För alla utanför kanske det ser ut som livet fortsätter, men man vet ju aldrig vad som rör sig i någons huvud.
För oss förändrades ju inte livet vid Maltes bortgång. Eller jo, det är klart att det förändrades eftersom Tommy miste sin pappa, men vårat liv i vår familj fortsatte ju som detsamma som innan. Annat är det för hans mamma som fick och får försöka skapa ett nytt liv utan honom. För hennes del hoppas jag att det kommer bli lättare med tiden, att alla de svåraste dagarna som högtider etc blir enklare att genomlida för varje år.

När vi kommer ner till Gävle ska vi iallafall köpa en ros och lägga framför stenen på minnesplatsen. Han var trots allt min sambos pappa och Selmas farfar, och han förtjänar att kommas ihåg även om det kan vara jobbigt att tänka på att han inte längre finns hos oss.